Det finns de som säger att musik ska vara roligt.
Att  musik inte ska ha något med politik att göra.
Jag beklagar dessa människor.

Musik SKA vara roligt.
Musik SKA inte ha något med politik att göra.
Men musik SKA också vara mörkt, farligt, hemskt.
Musik ska väcka känslor.
Och den bästa musiken är oftast politisk. Fråga Bob.
Den som inte fattar det är förmodligen mer fjättrad i sina egna fördomar än någonting annat.

Låt mig ta ett exempel.
Jag har farit runt med Opeln idag.
Köpte en kebabrulle i folie. Åt den hemma samtidigt som tv:N rullade. På BBC Knowledge visades en dokumentär om inspelningen av U2:s Joshua Tree.
Sista låten på plattan heter Mothers of the Disappeared och handlar om de mödrar som bildade en förening med samma namn för att de hade barn, syskon, makar som försvunnit i dödspatrullernas härjningar i El Salvador.
U2 spelar under en turne låten i Chile, samma dag som Pinochet väljs in i senaten.
För att protestera mot detta bjuder Bono upp den chilenska motsvarigheten.
En grupp mödrar som förlorat sina anhöriga under Pinochets diktatur.
Så börjar låten.
Och efter en stund består hela scenen av gummor i sjalett som håller ett foto på den de saknar i händerna.
50 000 inklusive bandet applåderar deras mod och strävan efter sanningen.
Det är ett starkt ögonblick i såväl bandets som rockens historia.
Här hemma muttrar politisk korrekta medelklassare om att de inte “gillar bandet för det är så mycket politik ibland”.
Jag älskar det.
Någon tycker någonting.
Någon sätter ned foten och säger:” Jag vill veta, Jag vill fan veta vad som hände med mitt barn”.
Hur kan man inte stödja någon som stödjer en sådan sak?

Att bli äldre är kul.
Jag tycker om att se vad som kommer att hända, mer än att drömma sig bort i minnen.
Det finns dock stunder då det här med att åldras blir rätt påtagligt.
Strax efter klockan tre dundrade jag in på PR-geniets kontor med några kassar öl. Vi drack, lyssnade på Kris Kristoffersson, Killers, Peter Tosh och Nephilim innan jag snöade in på Ligabue.
Och sen iväg på ett ställe som Pr-geniet genom druvvinet hört skulle ha bra afterwork mat vilket visade sig vara….en överdrift, vidare sen till Mañana och nu började det drickas rätt mycket öl. Vi blev alla fryntligt berusade, rödkindade och stojiga som från en gammal engelsk pubreklam.
Demonproducenten dök upp med kanadensisk trevligt bihang och en granne jag aldrig sett.
Mitt humör var på topp. Nästan sjukligt. Ölen rann ner som vatten. När stället stängde borde man satt ner foten.
Åkt hem.
Men inte.
Istället hamnade vi på en fasansfull nattklubb med vansinnestechno, idiotvakter och ett klientel som jag i normala fall inte umgås med.
Givetvis dansade jag som en galning. Pr-geniet och jag ägde faktiskt golvet långa stunder, vilket så här i efterhand är oerhört förvånande.
Sen cyklade jag hem i minus femton. Världens längsta After Work. Började tre, slutade…..öh…strax efter tre.

Det var en helkväll.
Det var kul som fan, det var värt varenda spänn.
Men den här baksmällan är det inte.
Detta är en av anledningarna till att jag inte är ute och rullar hatt så mycket längre.
Jag mår dåligt hela dagen.
Klockan är halv åtta och jag är fortfarande som en urpyst krockkudde.
Jag skulle egentligen spelar i Norrköping idag och kan därför kosta på mig att vara ledig.
Ta det lugnt.
Gå med händerna nerkörda i jackan i solglasögon i vårsolen.
Njuta.
Men jag ockuperar soffhörnet.
Jag smyger mig ner till affären som en vessla.
Hela den här dagen är förstörd.
Och när det kommer dithän. Att priset för en fantastisk rolig kväll är en sabbad dag, vetti fan om det är värt det.
Säger jag nu.
Vad jag säger den där vårdagen när jag jobbat färdigt med artiklarna och PR-geniet ringer från en solig uterservering och undrar om jag inte ska komma ner och ta mig ett glas…..kommer förmodligen vara något helt annat.

Jag har under en längre tid levt på marginalen.
Inte i marginalen utan på.
Det är till och med så att marginalen under vissa dagar trasserats.
Jag har borrat ner huvudet och jobbat på.
Jag har repat med bandet, fixat med studion, skrivit på boken, gjort färdigt reportagen, artiklarna och burit min pellets.
Jag har hela tiden sett framåt.
Fram till de tiden då den första fakturan trillar in och livet går tillbaka till normalt.
Det händer nu.
Jag förändras raskt. Tar mig jovialiskt ner till ett lunchställe med två kollegor som jag storstilat bjuder på lunch, sitter och småhoppar vid skrivbordet innan klockan blir myndig nog för en eftermiddagsöl.
Pengarna brinner i fickan.
Jag borde kanske ha dåligt samvete, jag borde fixa en budget, jag borde betala räkningar.
Jag ska göra det.
Jag lovar.

Imorgon.
Det blir ingen spelning imorgon i Norrköping, det är inställt och framflyttat.
Imorgon ska jag ha ordning på torpet.

Och ordning skapas ur kaos.
Och det blir det lite av nu.

En kollega inom musicerandet åker nu på turné.
Till Norge.
Hela mars.
Drygt tjugo datum.
Grymt roligt.
Medelåldern i orkestern han åker med är 30+ och några excesser är det inte tal om. Men en rolig resa blir det säkert.
2003 gjorde jag som turneledare 53 datum på tre månader i 52 städer.
Med en då rätt onykter poet reste vi land och rike runt.
På slutet var mycket raserat men många minnen lever kvar än idag.

Svampforskerskan i hylte med löpmeter av böcker som stötte på poeten med repliken: ” Vill du komma hem och se  mina böcker?”
Och poeten som i skräck flydde in på en pizzeria, beställde öl och sa en röst fylld av panik att: “kommer hon in genom dörren slår jag henne i ansiktet, Mats, vi måste härifrån!”.
Eller andra spelningen i Sundsvall i en aula för 2500 personer med ett mycket blygsamt förköp på 15. Eller spelningen i Staffanstorp i en kall aula och jag beslöt mig för att gå på toa mitt under showen och glömde helt av föreställningen, tills poeten smått skrek ut replikerna som tecken på ljus-byte.
Gick väl sådär.

Sen blev poeten nykter och vi fortsatte åka. Idag har vi gjort fler datum med mig som förband än med mig som turnéledare och med en nykter huvudak.t Vi (eller Marcus snarare) har lämnat en del typ av scener bakom sig och gått på nya. Höstens spelningar i Malmö, Stockholm och Göteborg är svårslagna.
Jag spelar med band nu. Det är urkul.
Jag hoppas jag kan få spelningar på en del scener jag redan stått på, jag har faktiskt engagerat ett PR geni för det.

På lördag är det dock dags igen för den dynamiska duon.
Att sätta sig i bilen, lyssna på ljudbok och köra till en stad.
Packa upp sina grejer. Äta lite.
Sen till ljudet av artiga applåder gå på scen och under 20 min försöka välta folk av stolen såpass mycket att de laddar ner min platta.
Jag lovar, det finns stunder då det är det bästa som finns.

kl. 19 Skandiateatern, Norrköping

Idag har jag lämnat det sista av ett stort, stort reportage jag gjort för Filter om bowling.
Det känns förbannat skönt.
Av två anledningar.
1.Storyn höll.
2. Det är över.
Jag har jobbat med det av och till sedan september förra året och att nu äntligen bli fri är sprudlande härligt. Samtidigt har jag träffat oerhört intressanta människor och lärt mig saker jag inte hade lärt mig annars. Kombinationen av det och det faktum att repet blev bra, sprider go känsla i magen.

Redigeraren lyssnade på Echo and the Bunnymen och ekonomiansvarige såg min Mission tröja och förbrödning uppstod. Jag berättade om wayne, mackan och förhoppningarna om en turné, vi drack kaffe och hade trevligt.
Jag sa adjö och köpte en kebabrulle på kungstorget.
Det känns som ett avslut.
Och en början.
Jag är rätt trött på jobbet som journalist. Om jag fick välja skulle jag bara göra långa Filter-jobb dagarna i ända.  Nu ser verkligheten inte riktigt ut så. Det finns en räddhågsenhet inom främst dagstidningsbranschen som sprids som ett virus och som rimmar illa med mina ambitioner.
Så jag är på väg bort. Mot vad vet jag inte egentligen, men kan jag kombinera skrivande, kreativt tänkande, men roliga personer och projekt så är det bra. Skriva långt och göra musik kan jag göra ändå.
Tänkte jag när jag stod där och åt en kebab.
Och sen slog det mig att jag ska på ett sådant nya tider möte om en kvart.
Och på Lördag spelar jag i Norrköping med förresten.
Då tar vintern slut.

Får man hoppas.

Detta är en märkligt historia.
För sex år sedan hade jag en dröm. Jag gick på en strand i en konstig hatt och där vid några nät stod en person och sålde båtar. Vi skakade hand och sen gick jag vidare. Jag vaknade ur den där drömmen och tänkte: Va?
Personen i drömmen hade gått i samma skola som mig på gymnasiet, vi hade varit på några fester tillsammans men inget mer. Jag minns att Jugga lyssnade på Theatre of Hate vid den här perioden och att han och jag utan någon större framgång försökte promota låtar som Do you believe in the Westworld och Legion.
Jag har något svagt minne om att personen står i en skolkorridor med våra hörlurar hon lånat och ser på oss som om vi vore miffon medan vi försöker övertyga henne om Kirk Brandons storhet.
Att hon nu dök upp i en dröm var sannerligen märkligt.

Men jag skrev ner den där drömmen. Det blev en låt.
Eller en text till en låt. (Andra drömlåtar jag har gjort är Evig Stad på skivan SIams Port)
Sen glömde jag bort alltsammans.

För tre veckor sedan gick jag igenom en gammal hårddisk och hittade den där texten.
Jag tänkte “tja….inte så illa, kan funka” och jag började fippla med loopar och grejer för att se vart det kommer att ta vägen.
I texten finns raden: ” det sista jag hörde av dig var att någon sett dig i San Sebastian..”
Mest för att San Sebastian är ett bra ord att rimma på( strand, hand, land, ibland, man, etc) .
Inget annat.
Nåväl, idag finns personen i min morgontidning.
Lever i Barcelona och har tillbringat mången dag i….ja….just det….San Sebastian.
Det är en enorm slump eller en slags tidsrörelse man som människa är oförmögen att greppa.
Kul är det hur som helst.
Bono sa en gång:

Nya vänner är välkomna men gamla vänner är alltid bäst.

Det kanske inte är helt sant, men gamla vänner är alltid gamla vänner och alltid….
Vänner.
Nu får jag se till och bli färdig med den där låten.

….händer det magi just nu. Sebastian har tillslutit och vi sänder direkt.

www.lerneby.nu

Jag minns en morgon i Luleå 1995.
Jag skulle ner till Göteborg och var nyförlovad och hade dagen innan gått en sådan romantisk tur genom ett sömnigt Luleå, hand i hand med min blivande fru och köpt två plattor.
Mike Scotts, Bring’em all in och Lloyd Coles Love story.
PÅ något sätt definerade de där plattorna vårt äktenskap, ibland när vi är i samma rum och någon låt från de där skivorna går på får vi båda något avlägset i blicken.
Så kommer det nog alltid vara.
Nåväl, farsan ringde och sa att de stängt flygplatsen och jag missade chansen att få se Mike Scott.
15 år sen drygt.
En mindre livstid.
Idag är jag skild, har två barn och ett gult hus.
Jag har ändrat på många saker som jag var och har varit.
Men vädret kan jag inte ändra på.
Det snöar.
Ett våldsamt snöoväder. Som gör alla planer och aktiviteter som inbegriper bil inställda härjar utanför rutan nu.
Precis som för 15 år sedan.
Då var jag nykär men i konflikt med Krånne, idag spelar han i källaren och är en av de bästa jag vet.
Och Lars som man träffade berusat är batterist i bandet.
När vi repade i torsdags var det sådär sprittande roligt.
Det känns som tiden aldrig tag slut, fastän man är 37.
Nya chanser, nya möjligheter kommer hela tiden.
Jag kanske har några rynkor i ögonvrån,  idag efter det att jag skottat, gick jag in och gjorde kaffe och slog på ipodden.
Like Lovers Do med Lloyd Cole.
Jag minns en snöstorm då och ser en snöstorm nu.
Jag saknar inget egentligen från det som har varit.
Jag har bara fina minnen.

Första repet. Första gången kameran är sne.

Om man tar en flaska med läsk och skakar den intensivt, fontänsprutar vätskan sedan när man öppnar korken.
Det hela är över på en sekund.
Ungefär som den stundande kräksjukan.
Det snöar nu igen.
Sen blir det kallt och jag blir fan snart galen.
När det gröna gräset skymtar kommer jag bli en skakad läskedryck.
Jag kommer vilja göra allting på en gång samtidigt.
Jag har den senaste tiden lyckats med det, att se hur jag varit, se mina mönster.
Insett att jag varenda jävla januari-febrauri gått omkring lite smådeprimerad. Blivit överlycklig varenda mars när snön spricker upp och blottar varm asfalt som man vill hälsa på som man hälsar på en gammal vän.
Det är den jag är.
Men nu kan jag inte borra ner min skalle djupare. Jag kan inte knipa ihop ögonen mer nu.
Detta måste få ett slut.
Jag hatar det här vädret.
På torsdag ska bandet repa.
Vi ska bland annat repa in låten Kärlek.
Min största önskan just nu är att när jag sjunger den så slår vädret hastigt om,  kvicksilvret lägger sig på sju plus och snödroppen kommer och det börjar lukta jord och bränt gräs överallt.
Men det är ju bara en dröm.
Förmodligen kommer jag få skotta efteråt.