2010.
Förra året minns jag att tänkte: ” Om det ska vara så här jävla illa, måste nästa år bli grymt”.
Jag hade förvirrade relationer, en ekonomi inte värd namnet och hade samtidigt lyckats med konststycket att skaffa mig en sjuklig arbetsbörda och det regnade i november och jag var ledsen och allt var piss.
Efter en katastrofnatt i stan stod jag i ett svinkallt Bältesspännarparken och såg ner mot en slask och isig Kungsportsplats och tänkte fuck.
Jag skickade ett mess till min före detta fru med texten: ” Du har rätt, jag lever ett skitliv”, något som hon aldrig påpekat utan som mer i mitt förvirrade tillstånd var min egen slutledning.
Påföljden blev att J trodde jag skulle ta livet av mig och ringde som en dåre på morgonen, vilket inte gjorde baksmällan mysigare direkt men fick mig att vakna lite.
Ett av mina stora problem har alltid varit att jag haft svårt att känna tillfredsställelse med det jobb jag gjort. Jag har hela tiden velat vidare.
2010 ändrade den mörka sidan av det.
Boken Disamore var ett sanslöst projekt.
Såväl jag som Malena tvivlade flera gånger på att det gick att få ihop en bok överhuvudtaget. Men det blev en bok och som jag nu kan känna en enorm stolthet över och som förutom en sur vetebullejournalist på den västliga morgontidningen, bara fått lovord.
Att få ingå i en redaktion på SVT under våren och sommaren var också viktigt tror jag, framförallt att kunna få ett kvitto på ens kunnande.
Men den kanske största grejen hände i höstas. Att börja repa med sin ungdomsidol är få förunnat, men jag gjorde det och jag och Marcus Birro gav oss sedermera ut på en turné med Wayne Hussey.
Det var fantastiskt.
Det är något jag aldrig glömmer. Men när jag tänker tillbaka på det hände nog det största innan vi började uppträda och repade i en studio på söder.
Jag hade skrivit en engelsk låt som hette Clear. Jag föreslog den som avslutning på showen och spelade upp den för Wayne.
Han satt som en sfinx. Dagen efter sa han:
- Clear är ju en grym låt. Vi måste verkligen köra den.
Och vi körde den på varenda scen vi spelade på i Sverige.
Det erkännandet gjorde mycket.
Clear spelas nu in. Delvis här i min studio, men också i en studio i Brasilien. Hade något sagt det till mig för några år sedan hade jag bara garvat.
Detta året har jag gett ut en skiva, skrivit och gett ut en bok, jobbat på SVT och turnerat med min ungdomsidol över landet.
Det har med andra ord varit ett bra år.
Ett jävligt bra år. Det tro fan man ska vara nöjd med det.
Man kan vända trender. Man kan bryta dåligt mot bra.
Jag lever inget skitliv. Frågan är om jag någonsin gjort det.
Jag lever ett bra liv.
Och det bästa är att det bara kommer bli bättre.
2011 here I come.
Bästa listan:
Bästa film: Vägen
Bästa bok: Vägen /Underbara dagar framför oss/ Disamore ![]()
Bästa platta: Svårt, men jag lyssnade mycket på Irmas platta när den kom.
Roliga upptäckter: Mack Johansson, Iron and Wine, Peter Tosh, Exile on Main street.
Tv Serier: House, Stargate Universe, Sons of Anarchy
Bästa citat: ”Good luck with that!” – W Hussey när jag och Marcus undrade vad låten Naked and Savaged egentligen handlade om.
Bästa stund: Att få spela Like a Child again med Wayne Hussey inför fulla läktare. På Södra teatern höll jag på att börja gråta och var tvungen att till en början stå med ryggen mot publiken.
Bästa stund II: Att se den äldsta dottern stå ensam på scen och sjunga en låt till mig.
Bästa Stund III: När vi spelade med bandet på Dirty Records och fick upp Wayne för duett i Butterfly on a Wheel.
Märkligaste stund: Spelningen på Sharea-festivalen på världskulturmuséet. I en sal för tvåhundra satt det en. Denne sov.
Märkligaste stund II: Att ta upp sin bok ur kartongen från förlaget.
Märkligaste stund III: Efter Här är ditt liv! åkte jag till Österlen för att vara ledig. Jag satt vid ett bord, tog fram laptopen och kom tillbaka till Göteborg med 45 nyskrivna sidor på ett nytt projekt.
Det finns mer, så mycket mer.
Under 2011 har jag egentligen bara ett mål och det är att lära mig vattenstarta ordentligt med brädan.
Nu somnar bloggen in här igen.
Hej hej
