Förra året minns jag att tänkte: ” Om det ska vara så här jävla illa, måste nästa år bli grymt”.
Jag hade förvirrade relationer, en ekonomi inte värd namnet och hade samtidigt lyckats med konststycket att skaffa mig en sjuklig arbetsbörda och det regnade i november och jag var ledsen och allt var piss.

Efter en katastrofnatt i stan stod jag i ett svinkallt Bältesspännarparken och såg ner mot en slask och isig Kungsportsplats och tänkte fuck.
Jag skickade ett mess till min före detta fru med texten: ” Du har rätt, jag lever ett skitliv”, något som hon aldrig påpekat utan som mer i mitt förvirrade tillstånd var min egen slutledning.
Påföljden blev att J trodde jag skulle ta livet av mig och ringde som en dåre på morgonen, vilket inte gjorde baksmällan mysigare direkt men fick mig att vakna lite.

Ett av mina stora problem har alltid varit att jag haft svårt att känna tillfredsställelse med det jobb jag gjort. Jag har hela tiden velat vidare.
2010 ändrade den mörka sidan av det.
Boken Disamore var ett sanslöst projekt.
Såväl jag som Malena tvivlade flera gånger på att det gick att få ihop en bok överhuvudtaget. Men det blev en bok och som jag nu kan känna en enorm stolthet över och som förutom en sur vetebullejournalist på den västliga morgontidningen, bara fått lovord.
Att få ingå i en redaktion på SVT under våren och sommaren var också viktigt tror jag, framförallt att kunna få ett kvitto på ens kunnande.
Men den kanske största grejen hände i höstas. Att börja repa med sin ungdomsidol är få förunnat, men jag gjorde det och jag och Marcus Birro gav oss sedermera ut på en turné med Wayne Hussey.
Det var fantastiskt.
Det är något jag aldrig glömmer. Men när jag tänker tillbaka på det hände nog det största innan vi började uppträda och repade i en studio på söder.
Jag hade skrivit en engelsk låt som hette Clear. Jag föreslog den som avslutning på showen och spelade upp den för Wayne.
Han satt som en sfinx. Dagen efter sa han:
- Clear är ju en grym låt. Vi måste verkligen köra den.
Och vi körde den på varenda scen vi spelade på i Sverige.
Det erkännandet gjorde mycket.
Clear spelas nu in. Delvis här i min studio, men också i en studio i Brasilien. Hade något sagt det till mig för några år sedan hade jag bara garvat.
Detta året har jag gett ut en skiva, skrivit och gett ut en bok, jobbat på SVT och turnerat med min ungdomsidol över landet.
Det har med andra ord varit ett bra år.
Ett jävligt bra år. Det tro fan man ska vara nöjd med det.
Man kan vända trender. Man kan bryta dåligt mot bra.
Jag lever inget skitliv. Frågan är om jag någonsin gjort det.
Jag lever ett bra liv.
Och det bästa är att det bara kommer bli bättre.
2011 here I come.

Bästa listan:

Bästa film: Vägen
Bästa bok: Vägen /Underbara dagar framför oss/ Disamore
Bästa platta: Svårt, men jag lyssnade mycket på Irmas platta när den kom.
Roliga upptäckter: Mack Johansson, Iron and Wine, Peter Tosh, Exile on Main street.
Tv Serier: House, Stargate Universe, Sons of Anarchy
Bästa citat: ”Good luck with that!” – W Hussey när jag och Marcus undrade vad låten Naked and Savaged egentligen handlade om.
Bästa stund: Att få spela Like a Child again med Wayne Hussey inför fulla läktare. På Södra teatern höll jag på att börja gråta och var tvungen att till en början stå med ryggen mot publiken.
Bästa stund II: Att se den äldsta dottern stå ensam på scen och sjunga en låt till mig.
Bästa Stund III: När vi spelade med bandet på Dirty Records och fick upp Wayne för duett i Butterfly on a Wheel.
Märkligaste stund: Spelningen på Sharea-festivalen på världskulturmuséet. I en sal för tvåhundra satt det en. Denne sov.
Märkligaste stund II: Att ta upp sin bok ur kartongen från förlaget.
Märkligaste stund III: Efter Här är ditt liv! åkte jag till Österlen för att vara ledig. Jag satt vid ett bord, tog fram laptopen och kom tillbaka till Göteborg med 45 nyskrivna sidor på ett nytt projekt.

Det finns mer, så mycket mer.
Under 2011 har jag egentligen bara ett mål och det är att lära mig vattenstarta ordentligt med brädan.
Nu somnar bloggen in här igen.
Hej hej

Det har varit en rätt galen månad som inte är helt lätt att summera.

Jag minns hur jag stack och hämtade bussen nere vid Skanstull, åkte bort till hotellet, hälsade på Wayne, Graham och Cin innan vi tog oss bort till replokalen.
Vi kopplade upp och Wayne började spela Like a Child Again och sen sa han:
- Ska du ta andra versen?
Någonstans där insåg jag att detta skulle bli en väldigt speciell turné.
Jag växte upp med den där låten och att få spela den med sin upphovsman var och är enormt speciellt.
Spelningarna har varit bra och bara blivit bättre. För en gång skull har jag inte brytt mig om recensionerna så mycket, för mig har det räckt att spela min idols låtar och att min idol spelar mina låtar.
Men varenda spelning hade minst tre extranummer.
Vi fick en dålig recension, i DN, annars var det hyllningar landet igenom.
Men det var publikens hyllningar som betydde någonting.
Att vi gjorde något rätt.
Jag kommer aldrig glömma det här. Jag kommer alltid nypa mig lite i armen och undra om det verkligen hände.
Höjdpunkterna är många. Barefoot i Uppsala då Graham dånade med rökmaskinen, min lilla spelning på Dirty Records med Krånne och Sebastian där vi lurade upp Wayne på slutet, Umeå och det totala gensvaret, Göteborg och alla polarna som var där, det är svårt att plocka ut något.
Men en sak jag kanske värdesätter mest av allt är relationerna. Jag har fått tre nya vänner.
Det är mycket speciellt.

Så vad händer nu?
Jag har ett gigantiskt material av inspelningar från våra föreställningar. Det ska nu gås igenom och det är möjligt att en del av det går att använda till något framöver.
Jag ska tillsammans med Wayne spela in låten Clear som jag skrivit och som vi körde på turnén, redan har jag spelat in en cover på Mission-låten Wasting Away och tanken är väl att försöka jobba lite tillsammans med Hussey och se vad som händer.
Vi ska också undersöka möjligheten med studio i Sverige och se om vi kan spela in Marcus dikter så som vi gjorde dem på scen.
Jag ska skriva en ny bok. Och jag ska avsluta ett annat ”bokprojekt” jag sysslat med.
Sen ska jag jobba med det jag brukar jag göra (vad det nu är)…
Men just nu?

Jag sitter på mitt kontor och ser ut över hustaken i Göteborg.
Och känner mig jävligt nöjd.

Två filmklipp att fröjdas över: Marcus “filmar” i Uppsala och så Wayne i Växjö.

Idag är det den sista föreställningen.

Imorgon kör jag Wayne, Cin och Graham till flyget. Sen tar jag hyrbilen, kör den till företaget i Halmstad innan jag sätter mig på tåget hem.
Sen är det över.
Det som började som en galen idé blev till repetitioner i en lokal på Söder med den Gode Hussey, utvecklade sig senare till en premiär på Södra Teatern, tv-spelning, vit minivan som troget kört omkring oss över hela landet, flera spelningar, extranummer, rökmaskiner, radiointervjuer, mer tv tills det de sista fyra spelningarna varit rena klang och jubel-föreställningar där äldre kvinnor sjungt med i Mission låtar, vilket i sig är helt otroligt.
Vi har kommit bra överens med. Faktum är att det känns som vi känt Wayne, Cin och Graham i flera år. Vi har helt enkelt haft jävligt roligt. Och man kommer sakna Husseys historier, Grahams hållning till nuvarande premiärminister Cameron och Cins briljanta sätt att hantera ljusfolk.
Idag börjar vi 19.30.
Kanske tar vi en öl vid tio, men jag tror alla sover vid tolv.
Imorgon åker vi hem.
Och vardagen börjar igen.

Vi har ätit frukost. Och vi har pratat om recensioner och vad de betyder.
Vi var bra i igår i Norrköping. Om det kan man läsa här.

Nu avslutar vi turnén i Växjö.

En totalt jävla galen dag.
Vi börjar i Göteborg, jag kör bilen rätt igenom skogen till Jönköping och sen kör Graham som tar över i Linköping och kör till Uppsala och vi roddar upp och soundcheckar där innan jag och Wayne åker ner mot Stockholm, pratar om relationer och livet.
Vi fastnar i bilkö och de är galna på förkväll innan vi kommer dit, kommer in i studion sminkas samtidigt som vi soundcheckar och sen är det dags för förkväll och vi gör Bird of Passage innan vi kastar oss in i vanen och kör upp till Uppsala och går upp på scenen och börjar och det går briljant och jag får en idé att dricka en öl bakom scen och har inte ätit på hela dagen och jag är helt yr när jag går upp och kör Stora Kärleken och sen brakar allt igenom och vi gör en jävla massa låtar och Graham är galen med rökmaskinen och jag ser inte ett skit på Dancing Barefoot och vi fortsätter och slutar i någon slags eufori med Deliverance och hela publiken sjunger gimme deliverance som om det var reading 89.
Sen en utsökt matbit, en galen pianist på ett hak innan vi somnar som klubbade sälar på ett hotell jag inte ens vet vad det heter.

Graham får upp vår Minivan i 130 kilometer i timmen. han är ännu inte medveten om att han just nu bryter mot väldigt många trafikregler…:)
Så här ser schemat ut för dagen:
8.00 avfärd
14.30 inchecknin
15.00 get in
15.15 soundcheck
16.00 Avfärd till Stockholm för medverkan i Förkväll
18.00 avfärd uppsala
19.00 spelning på reginateatern i Uppsala
21.00 middag.
Sen….ska jag sova.

Länge.

Kom hem nu.
En galen dag, men man är galet lycklig efteråt. Det är alltid speciellt att spela hemma i Göteborg.

Men det gick fint.

Nu ska jag tagga ner lite med öl från ridern innan jag somnar.
Här finns lite magi:

- Men släpp det nu. Är ju inget att bli så arg över.
Jag har ett samtal med en god vän som jobbar på morgontidningen här i Göteborg och precis när hon säger det inser jag att det är så jag brukar låta mot poeten när denne hetsar upp sig för någonting i onödan.
Jag skrattar, ilskan skingras.
Bakgrunden är att jag precis sagt upp prenumerationen av GP, i vredesmod ska tilläggas.
Jag vill ha tidningen på helgerna, under veckan har jag inget behov av den.
När det således kommer ett erbjudande om detta, vill jag ändra min prenumeration.

Så jag ringer upp .
Nä, för att få ett sådant erbjudande måste man vara ny kund.
Jaha, säger jag, men jag är ju kund hos er och med tanke på upplaga och allt sådant, måste det ju ligga i ert intresse att ha kvar mig som kund, eller hur?
Jajamen, säger den godmodige grabbhalvan på andra sidan luren.
Jag kan få GP på helgen, men då kommer det kosta mig 180 kronor i månaden. Idag kostar det mig 160 kronor i månaden.
Det blir alltså dyrare att få tidningen färre gånger.
Jag frågar om han inte hör hur ologiskt det låter. Nja…njo…säger han lite tvekande, men du har ju en studenprenumeration.
????
Hur kan det komma sig, jag är inte student frågar jag, och oavsett vad jag har för prenumeration så finns det ju ingen logik att en tidning som kommer färre dagar ska kosta mer än en som kommer sju dagar i veckan?
Tystnad.
Så, vad har ni att erbjuda frågar jag?
Svaret är ingenting.
Och just den där viljan att man inte ens vill förhandla, eller ens kan försöka vara flexibel gör mig onödigt upprörd.
SÅ jag säger upp tidningen. Och sen upptäcker jag att fortfarande är upprörd.

Så jag ringer till min vän och skäller lite.
Hon skrattar och säger till mig att släppa det. Och det gör jag.

Om några timmar ska jag hämta Wayne och gänget och byta hotell för dem. Sen ska det roddas och soundcheckas innan vi äntrar Konserthuset stenhammarsalsscen klockan 19.30 ikväll.
Mycket speciellt. Mycket roligt.
Nu är jag inte alls arg längre.

Idag är det måndag.
Jag har lämnat barnen på skolan och ska snart åka och hämta Wayne för en liten sejour.
Imorgon är det dags för hemmaspelning på konserthuset.
Ska bli jättekul.
Redan ikväll spelar jag på Dirty Records klockan 18, välkommen dit. Möjligt att en viss herre dyker upp på slutet.
Här nedan finns ett klipp från konserten i Gävle.
Jag och Wayne kör låten Clear som jag skrivit och sen följer sedvanligt babbel.
Men med en sådan publikrespons är det bara inse att man faktiskt gör någonting rätt

Clear o babbel.

Idag lämnade vi Gävle och hamnade i Linköping. Förkylningen som Marcus drog med sig sprider sig i sällskapet och de fyra dagar vi har ledigt är en blessing.
Bra idag igen.
Vääääldigt trött nu.
Lämnar med en klassiker från logen: