När jag var mindre brukade jag vid vinter ta med mig min skiboard och ge mig ut i skogen för att leta backar. Sist jag gjorde det var jag 34 och i Norrland och hittade en grym puderbacke efter lång tids klättring.
Jag ska göra affischer och grejer inför spelningen i mars, men nu har jag varit ute med min yngsta dotter. Vi har klättrat i bergen och…ja….takterna sitter i helt klart.
Enjoy:

Min genialiske kollega som skriver musik som får en gråta, lutade sig igår tillbaka på sin stol.
- Jag vet inte om jag vill turnera och sådant där. Vad är det som är så kul med det egentligen?
Han såg på mig.
Vi är rätt olika han och jag.
Och jag förstår honom.
Att turnera behöver inte alls vara kul. Faktum är att det nio dagar av tio inte alls är roligt.
Jag minns Riksteater-turnén 2003 med poeten som då drack. Hur vi kom till Filipstad och var inbokade i en jävla hockeyhall.
Det var sålt 30 i förköp.
Poeten vägrade gå på.
-Jag tänker fan inte gå ut när det inte kommer något folk, de kan fan baja sig, sade han och drack päroncider.
Poeten drack mycket päroncider då.
Av arrangörerna hade vi fått två kartonger knäckebröd, som om de vetat att allting skulle bli fiasko hade vi fått kartongerna INNAN giget.
Så jag stod med två kartonger knäckebröd i famnen och såg på honom.
Vi hade åkte 30 mil i snöstorm. Han hade rapat, lyssnat på Floodland, raljerat och orerat över allt möjligt som doftade kultur i Sverige.
Jag hade inte ätit något.
- Jag tänker fan inte gå på, sa han igen.
Det brast för mig.
Knäckebröden föll ner på golvet.
- Gå upp för helvete på scen och gör ditt jävla jobb, sa jag och hötte med fingret.
Trumpen gick han upp och gjorde det.
Jag gick ut.
Vi bodde på en vägkrog.
Det luktade flott överallt och vägen gick rakt in i skogen.
På morgonen satte vi oss i bilen.
Jag minns inte vart vi åkte. Arvika, Hedemora, Falun, Åmål eller Sala.
Allting luktade avslagen päroncider.

Jag förstår min kollega när jag tänker på kvällen i Filipstad. Eller kvällen i Sundsvall eller den där katastrofmorgonen när jag var bakfull i Karlstad. Jag förstår honom när jag tänker på hur jag grät och längtade hem på ett hotellrum i Jönköping och hur jag fick panikångest i Hässleholm.
Men det behövs bara en minut.

En minut på Södra teatern i Stockholm, En minut i Karlstad, en minut i en lada i Österbymo.
Och ingenting av allt det där jobbiga spelar någon roll längre.

Det där tror inte riktigt min kollega på.

Än.

Jag minns att jag raglade ut från svartklubben laissez-fair.
Varenda helg.
Tog en taxi hem och bad chaffisen stanna lite när jag såg någon gå ensam.
Med tanke på att jag själv åtminstone alltid kände mig väldigt ensam, vevade jag ner rutan och frågade om personen i fråga skulle ha skjuts.
Oftast sprang de.
Till min mycket berusade förvåning.
Jag var ihop med en tjej som var snäll men allt var kaos och en dag när jag kom hem var lägenheten helt tom sånär som på mina instrument och jag bara ryckte på axlarna och somnade på en madrass i ett hörn.
Någongång, strax innan jag åkte till Norrland och hela världen förändrades, gick jag in i en studio hos en kille som hette Theo.
Jag spelade in 4 låtar.
Den stora saknanden, Törsten i våra sinnen, Hel plats och en till som jag inte ens minns idag.
Jag tappade mastern på flyget.
Det jag minns är att Theos syster vars namn jag nu glömt sjöng som en ängel på de där låtarna.
Det är till och med så att jag har för mig att det lät rätt bra om alltsammans. Jag kan ha fel.
Jag vet inte hur jag kom att tänka på allt det där nu.
Jag sitter vid köksbordet och skriver färdigt ett reportage.
Just nu lyssnar jag på Killers.
Det finns ingenting från min stockholmsperiod jag vill ha tillbaka.
Ingenting.
Jag minns bara att allt var skit.
Jag minns det där kollektivet vi spelade på under namnet “The Beppe Signoris” och hur gaget ändrades från pengar till det något oväntade valet av den spanska maträtten paella.

Snön vräker ner utanför.
Strange Way nu med All About Eve.
Någon stackare rastar en schäfer utanför.
Stackars hund.
Och hundägare.
Jag gillar att bli äldre.
För jag vill inte tillbaka till den jag var.
I synnerhet inte det mycket förvirrade 23-åringen som flyttade till Stockholm för att slå igenom men som hamnade i Kalix.
Han ska jag nu igen försöka förtränga.
Men han lär väl flyta upp framöver någon gång.
Lika oväntat som nu.

Någonstans i allt arbete med reportage, kommande turnéer med dansstjärnan, demoarbetet med kollegan och arbetet med att överhuvudtaget hålla sig flytande slog det mig igår att jag inte lyft ett finger för min egen musik på rätt länge.
Vi har inte ens repat inför den 31 mars än.
Jag väntar ännu på svar och det lär väl släpa sig fram ett tag till innan den sedvanliga rephetsen sätter in någon vecka innan begivenheten.
Så igår lyssnade jag faktiskt på plattan igen. Den ska liksom lanseras snart och jag tänkte det kunde ju vara kul att lyssna på det hela och känna att man faktiskt fortfarande står bakom det man gjort.
Så har det nämligen inte varit tidigare.
Mina två tidigare plattor vill jag i sanningens namn helt glömma.
Mitt nästa projekt kommer förmodligen bli en återinspelning av låtar från de skivorna. Låtar som förtjänar ett bättre öde.
Nåväl, jag lyssnade igår.
Och fan…det är inte oävet.
Faktiskt är jag ännu nöjd.

Det är en skön känsla.
Som jag sällan har.

jag har faktiskt inget att skriva här idag.
Jag är helt slut.
Imorgon är det tisdag.
kanske händer något då.

Det enda som kommer hända är att jag somnar inom kort

Jag sitter i bilen och kliar mig i ögat.
Det skulle kunna vara så att det verkligen kliar, men det är nog tårar.
Jag har en kollega som äntligen krupit ur sitt musikaliska torn och smugit sig ner till min källarstudio.
Där har han under viss vånda börjat spela in låtar.
Låtar som är rätt lika det jag gör men samtidigt har helt egna liv och former.
Låtar som är helt briljanta.
(Nu får han säkert prestationsångest när han läser detta, och det ska han ha, gör man bra saker ska man alltid våndas lite över det.)

Nåväl, vi har jobbat några helger med formen på en av låtarna. En av de vackraste barndomsskildringarna jag hört.
Jag har delayat med mina gitarrer, vi försökte med trummor, en basjävel rörde bara till det och mandolinen funkade inte alls.
Så dubbade vi sången och gjorde några ytterst enkla stämmor och där var den.
Låten.
Jag sitter i bilen hem från mina föräldrar efter att ha lånat deras bil.
På min Ipod lyssnar jag på råmixen.
Det finns en nerv i det som jag själv önskar jag hade i många av mina låtar.
Det är helt lysande.
Jag var på fest igår.
Blev full och gapig som jag brukar. Kramade folk. Hälsade. Skålade. Tjoade och tjimmande.
Kom hem sent och har sedan suttit med min kollegas låt.
Och nu är jag trött. Vid Kvilletorget är det rött ljus.
Och jag stannar bilen.
Och den där jävla låten i lurarna.
Staden är kall som stål men vacker i månljuset.
Och jag ler.
Och gråter.

Jag sitter på bussen denna morgon.
Min cykel är på reparation.
Jag sitter lite för mig själv i de bakre regionerna.
Bussen snirklar sig genom Marieholm, över Tingstadstunneln och tar sikte på Gullbergsvass.
John Lennon sjunger:

” Grow old, grow old with me
The best is yet to be
When our time has come
We will be as one”

Allting blir så vackert.
Solen sprider sig över isen på Göta Älv.
Låten som spelades in i sorvrummet, var en kärleksförklaring till Yoko.
Ungefär som att  jag vet att det varit tufft, jag vet att jag varit en idiot men jag älskar fan dig och här är en låt om det.
Jag minns baksätet i Volvon, jag var sju år och farsan körde i ett paniskt tillstånd ner till Bengans som då låg i Majorna.
Kön som ringlade sig ut på gatan, alla var tysta och allvarliga.
Alla hade en skiva i händerna.
Double Fantasy.

“Woman please let me explain,
I never meant to cause you sorrow or pain,
So let me tell you again and again and again,
I love you”

Jag tänker att av alla tragiska öden man läst eller hört om så är  John Lennons död fortfarande än sådan där grej som berör mig.
Det är så jävla tragiskt.
Fortfarande. I december är det 30 år sedan.
När bussen svänger in på centralstationen har jag tårar i ögonen.
John Lennon kallades en flummare, hippie, junkie av sina antagonister.
Men fan vet om det inte var en av vår tids absolut största sanningssägare.
“Love is real, real is love,
Love is feeling, feeling love,
Love is wanting to be loved.”

Den som kallar det flum. Den som kallar det för hippiesnack. Den som dissar det.
Den personen bör ögonblickligen boka tid för terapi.
För den personen har problem.

Jag gick av på centralen, sneddade igenom Nordstan, tog mig bort till kontoret.
Och tänkte:
The best is yet to be.

Det finns de som anser att jag är en humörmänniska.
Att jag helt enkelt behöver svära och leva om en stund för att hitta lugn.
Att jag behöver hitta lugn för att hitta energi och att hela det mönster av känslor som jag brukar uppvisa faktiskt är tämligen förutsägbart. Spenderar man tillräckligt mycket tid med mig, lär man sig tyda tecknen och tar kontrollen över mig likt en marionett.
Jag kan hålla med om det till viss del.
I synnerhet den här månaden då jag gett upp snuset.
Jag kan hålla med om det då det gäller snuset i kombination med vädret.
Det här jävla mörkret håller på att knäcka mig.
Jag pratade med en vän i Rom igår och hörde tutande vespor susa i bakgrunden och jag började nästan gråta.
Inatt drömde jag om solen vid Cassino och vaknade helt svettig.
Jag klarar ärligt snart inte mer av det här mörkret.
Jag hatar detta.
Det finns ingen vacker vinter.
Det finns bara ett helvetes jävla mörker och kalla jävla dagar.
Mina och barnens tripp till derbyt i Rom den 18 april växer mer och mer till en besvärjelse hos mig.
Alltså: Snuset, vädret och till viss del ekonomin.
Fast det är inte sant.
Jag gillar att gnälla om stålar ibland men måste nog istället lära mig att hålla i dem.
Snuset och vädret då.
Men det är något mer.
Det är något inom mig som vuxit fram under flera år.
Under den gifta tiden när jag satt under äppelträdet och spydde galla på branschen och uppdragsgivare. Efter skilsmässan har den där frustrationen vuxit mer och mer.
Nu är det mer ett beslut.
Jag ska fasa ut mig.
Jag ska göra något annat.

För det jag gör nu är inte lika roligt som det var förr.
Och det beror nog mer på mig.

Och jag tänker inte gräva ner mig.
Jag tänker gå dit allting just nu går.
Mot ljuset.

Jag klär på mig som en astronaut och sen tar jag hojen in mot stan.
Det hinner spelas:

Wayfaring Stranger - Johnny Cash

Endemoniada - Fields of The Nephilim

Like a Hurrican - The Mission

Come and get some -Barbara Jones

Coma - Fields of the Nephilim (soloalbumet Zoon)

Lovesong- The Cure

Rock The casbah - The Clash

Tivoli (Halva) - Torsson

Sen kommer jag in på mitt rum. Tar av mig alla varma ytterkläder, gör kaffe och tillbringar en halvtimme tillsammans med det och några kakor samtidigt som jag ser över stan från mitt vindsfönster.
Och drömmer om bättre tider.

Igår skrev jag färdigt ett av de längsta reportagen jag gjort.
Barnen ville först åka och bada och sen åka till Universeum.
Jag sa nej till båda alternativen.
De blev sura.
Jag sa att jag inte hade råd. Vilket är sant. Eller kanske inte helt, men nästan. Åtminstone denna veckan
Sen fick jag grymt snussug.
Jag gick ut och hämtade ved.
Det var tio grader kallt.
Jag lassade på mig själv en rejäl trave.
När jag stängde dörren till boden snubblade jag.
Så jag fick trava upp allt igen.
Kvällen var bitande kall.
Mina steg lät nästan metalliska i kylan.
Jag tänkte: Detta måste fan få ett slut.
Detta vädret.
Detta suget.
Detta sättet att arbeta hela helgerna.
Att cykla till jobbet i mörker.
Att sitta med en gitarr i knät men inte kunna spela på den.
Att vänta på saker.
Att se restskatt och skit torna upp sig och inte ha en aning om hur det stavhoppet ska gå till
Fy fan, tänkte jag.
Så jag gick in och tände en brasa.
Gjorde en kopp te.
Satte mig med döttrarna i soffan och såg på sportnytt och skidåkning.
Min yngsta la huvudet mot min axel, min äldsta hämtade en burk honung för teet.
Och isen i pannan började sakta att smälta.
Det kanske inte känns så. Men allt går framåt.
Jag log i soffan.
Till slut blir det vår.