Det känns lätt overkligt.
Man jobbar med någonting i ett år. Sliter som en apa. Trycker på ”sänd”-knappen och sen dyker det upp en svart tingest med omslag i posten tre månader senare och……börjar leva ett eget liv.
Nu när boken väl är ute och folk börjar kommentera den, recensera den….har jag egentligen inte så mycket med den att göra.
My work is done liksom.
Tricket är då att lära sig njuta. Att lära sig att säga tack när någon ger beröm och inte tro att alla ljuger. Det tar ett tag, men nu går jag mest omkring och njuter.

Idag satte vi logistiken inför höstens turné, jag pratade med Marcus och Wayne och vi är alla taggade.
- One thing is certain, we are gonna have som much fun, sa Wayne och skrockade.

Det kan bli en bra höst.

3 grader varmt. Ånga från Dalälven.
Motorn rusade uppför stigningen efter Malung, inte en käft på kala hedarna innan Stöllet.
Toppade den lilla polon innan Torsby. Dimman steg från Klarälven. Vid Torsby kom granarna och när jag passerade Fryken, bröt solen igenom dimman och spelade över vindrutan.
Hounds of Love med Kate Bush.

Åtta gånger.
Stängde av strax innan Ljungskile.
Hämtade 20 böcker från förlaget och en dotter. Ingen mat hemma. Kebab.
Ibland får man slarva.
Vi satt i soffhörnet och såg fångarna på fortet. Idioti.

Blundar jag ser jag de vita strecken.
Känner det där dova bruset vibrera under fötterna.
En mjukt böjd linje av ljus asfalt in bland granarna.
Ibland älskar jag att köra bil.

Ok, gräset ska stubbas.

Barnen är uppe med sin mor i Norrbotten under två veckor. De har haft ett grymt sommarlov, varit i afrika, europa, popkollo, här i Lysekil och nu två veckor i norr. Jag hade mycket väl kunnat tänka mig att följa med, men jag jobbar. Boken jag skrivit tillsammans med Malena Johansson släpps sista helgen i Augusti, det är en hisnande känsla att veta att man gjort någonting som även efter ens död faktiskt kommer finnas kvar. Jag, Markus och Wayne Hussey ger oss ut på en turné i slutet av Oktober, vilket innebär att jag efter det att jobbet på SVT är klart kommer för första gången på flera år kunna vara ledig…i en vecka. Jag funderar på att åka till Korsika, själv och bara gå på berg eller stränder.

Det känns som jag haft en knapp nedtryckt i huvudet. En knapp med texten ”kör”!” på. Man gör en skiva, en bok, spelar, skriver reportage, startar projekt samtidigt som man är tvåbarnsfar med ett hus som behöver fixas med så det gör man med. Man gör allt det där under mindre än ett år. Man borrar ner huvudet och kör. Saker och ting händer med en. Den energi man har, går helt oavkortat till att gå i mål. Under det här året har jag knappt skrivit en låt, knappt fått en god idé. Istället har jag fokuserat på få klart de idéer jag haft.
Tills nu.
Igår kom jag på ett tv-program, jag har bestämt mig för att göra en engelsk platta, jag har skrivit 40-talet sidor på någonting som skulle kunna kallas för en bokbörjan. Jag har under det här året levt under den ekonomiska ytan och jag har i stunder seglat högt över den. Jag har struntat i det och kört på och på något jävla sätt alltid landat på fötterna.
Och likt en sådan där ciggarett-tändare som finns i bilar, så har den där knappen i huvudet ploppat ur från sitt nedtryckta läge. Det är ett slags kreativt flöde som öppnats. Kanske har jag alltid haft det. Kanske är det snarare självförtroendet eller självkänslan jag saknat, jag vet inte. Jag vet bara att jag denna morgon har vaknat med en melodi i skallen och att jag faktiskt känner mig lycklig.
En bra dag.

Herr Hussey mailade förut och jag svarade. Han verkar ha det rätt bra därnere i Brasilien, jag intervjuade Bill Drummond för ett tag sedan och förmedlade en hälsning från Wayne och Bill blev jätteglad och sa:
- Wayne är en lad. Jag vet att han retade många musikkännare som hatade honom. Mest för att han bakom allt smink, rök, och fåniga poser gjorde grymma poplåtar samtidigt som han var sådan där pub-lad som gillade att bli full.
Vi garvade .

Vi brukar skoja om de där överviktiga stollarna. Herr Lundell som sitter och surar nere i Skåne, Eldritch som är så hemstk sur och många andra som tar sig själva på kanske lite för stort allvar.
Och här sitter jag. Som en annan diktare vid ett hav och ska SKRIVA DEN STORA BOKEN…och inser att jag precis är lika överviktig.
Ligabue har en låt på nya skivan som heter den Tunna linjen.
I sanning.
linjen är tunn mellan geni och dårar, komedi, tragik och pretto, hat och kärlek och allt det där.

La Linea Sottile.

Nu skiter jag i detta och dricker upp.

Så varför har jag kvar bloggen?
Mina musiknyheter får jag ut ändå via andra medier och när jag skaffade Iphone för ett halvår sedan fanns hela världen bokstavligt talat i min hand, så varför en gammalmodig blogg?
Svaret är för de här stunderna.

Barnen sover däruppe. Jag har en brasa cooking i vardagsrummet, kaffet är på väg. Utanför håller magnolian på att slå ut och gräset har en färsk grön färg unikt för årstiden. Gråa moln rullar in över berget ifrån haven och katterna äter fyra tuggor innan de ger sig ut igen. Det är tyst. Det är stilla.
Det är den där morgonen man vaknar och känner en slags frid över att få finnas och man går upp känner att dagen inte har några gränser eller stängsel, allt är som en öppen bok.
De stunder då man hinner känna efter.
Tidigare kunde jag prata med med exfru om de där stunderna ( hon brukade på sitt väldigt jordnära sätt bara titta på mig och säga “men så bra då” vilket kan låta bryskt men som var ..eh…norrländskt?) men numera får jag ut mer av att sitta ner och skriva ner dem. Och det går inte att beskriva de här stunderna. Jag kan bara skriva om allting som skapar de här stunderna. Om träden som står tysta. Katterna som går upp och trampar till sig en plats på döttrarnas täcken under kraftig spinning innan de rullar ihop sig och somnar.
Det händer nu.
Det är en sådan stund nu.

ps. Musikledes: klockan 16 fredag 21spelar jag på Världskulturmuséet i GBG, 28 spelar jag med hela bandet på Mittandrahem och sen ska jag turnera med min barndomsidol.

Mer om det senare.

Jag ser House säsong sex och äter frukost. Sen ska jag styra upp ett jobb för nästa vecka. Sen kommer kidsen och vi åker upp till stugan. Kanske går jag ner till vattnet imorgon bitti. Kanske surfar jag.
Eller så sover jag bara vidare.
Gräset börjar växa och bli grönt.
Jag älskar den här tiden på året.

Det kommer bli en bra dag idag.
Det känns som det, det känns som att formen nu bara är stigande. Det är vår, snart ska jag cyklar genom en stad som börjar lukta gott, jag ska ha musik i lurarna och en ganska lugn puls.
Men innan det ska vi ha lite frukost tänker jag och dukar fram.
Då slår det mig att låten jag nynnar på är samma låt jag spelade in i lördags. Samma låt som jag för ett tag sedan  bloggade om här och som handlar om en dröm.
Kanske en singel i höst.
En liksomtvärtomsingel.
Kanske.
Det blir en bra dag.

Jag har börjat ett nytt jobb med och har haft ett jävla sjå med att styra över gamla åtaganden men det verkar jag också ha lite pejl på nu.
Jag har spelat in lite nya låtar, mest på engelska faktiskt, det ligger nog en engelsk platta och pyr någonstans men först ska jag släppa in svensk singel i höst. Åtminstone som det känns nu.
Vi har förhoppningsvis en spelning den 17 maj, men ännu är det hemskt oklart alltsammans, mest beroende på att jag inte får tag i arrangören hur mycket jag än försöker. Om någon som läser detta av en händelse råkar jobba med gigs och så så boka in oss,vi är bra som fan.
Min och Malena Johanssons bok är snart klar. Vi lämnar den till förlaget i dagarna, titeln kommer vara Disamore och tydligen ska det bli något föredrag på Bokmässan i ämnet vilket känns hisnande.
Nu ska jag faktiskt på några timmar göra så lite som möjligt.