Igår skrev jag färdigt ett av de längsta reportagen jag gjort.
Barnen ville först åka och bada och sen åka till Universeum.
Jag sa nej till båda alternativen.
De blev sura.
Jag sa att jag inte hade råd. Vilket är sant. Eller kanske inte helt, men nästan. Åtminstone denna veckan
Sen fick jag grymt snussug.
Jag gick ut och hämtade ved.
Det var tio grader kallt.
Jag lassade på mig själv en rejäl trave.
När jag stängde dörren till boden snubblade jag.
Så jag fick trava upp allt igen.
Kvällen var bitande kall.
Mina steg lät nästan metalliska i kylan.
Jag tänkte: Detta måste fan få ett slut.
Detta vädret.
Detta suget.
Detta sättet att arbeta hela helgerna.
Att cykla till jobbet i mörker.
Att sitta med en gitarr i knät men inte kunna spela på den.
Att vänta på saker.
Att se restskatt och skit torna upp sig och inte ha en aning om hur det stavhoppet ska gå till
Fy fan, tänkte jag.
Så jag gick in och tände en brasa.
Gjorde en kopp te.
Satte mig med döttrarna i soffan och såg på sportnytt och skidåkning.
Min yngsta la huvudet mot min axel, min äldsta hämtade en burk honung för teet.
Och isen i pannan började sakta att smälta.
Det kanske inte känns så. Men allt går framåt.
Jag log i soffan.
Till slut blir det vår.