Det finns de som anser att jag är en humörmänniska.
Att jag helt enkelt behöver svära och leva om en stund för att hitta lugn.
Att jag behöver hitta lugn för att hitta energi och att hela det mönster av känslor som jag brukar uppvisa faktiskt är tämligen förutsägbart. Spenderar man tillräckligt mycket tid med mig, lär man sig tyda tecknen och tar kontrollen över mig likt en marionett.
Jag kan hålla med om det till viss del.
I synnerhet den här månaden då jag gett upp snuset.
Jag kan hålla med om det då det gäller snuset i kombination med vädret.
Det här jävla mörkret håller på att knäcka mig.
Jag pratade med en vän i Rom igår och hörde tutande vespor susa i bakgrunden och jag började nästan gråta.
Inatt drömde jag om solen vid Cassino och vaknade helt svettig.
Jag klarar ärligt snart inte mer av det här mörkret.
Jag hatar detta.
Det finns ingen vacker vinter.
Det finns bara ett helvetes jävla mörker och kalla jävla dagar.
Mina och barnens tripp till derbyt i Rom den 18 april växer mer och mer till en besvärjelse hos mig.
Alltså: Snuset, vädret och till viss del ekonomin.
Fast det är inte sant.
Jag gillar att gnälla om stålar ibland men måste nog istället lära mig att hålla i dem.
Snuset och vädret då.
Men det är något mer.
Det är något inom mig som vuxit fram under flera år.
Under den gifta tiden när jag satt under äppelträdet och spydde galla på branschen och uppdragsgivare. Efter skilsmässan har den där frustrationen vuxit mer och mer.
Nu är det mer ett beslut.
Jag ska fasa ut mig.
Jag ska göra något annat.

För det jag gör nu är inte lika roligt som det var förr.
Och det beror nog mer på mig.

Och jag tänker inte gräva ner mig.
Jag tänker gå dit allting just nu går.
Mot ljuset.