Jag sitter på bussen denna morgon.
Min cykel är på reparation.
Jag sitter lite för mig själv i de bakre regionerna.
Bussen snirklar sig genom Marieholm, över Tingstadstunneln och tar sikte på Gullbergsvass.
John Lennon sjunger:

” Grow old, grow old with me
The best is yet to be
When our time has come
We will be as one”

Allting blir så vackert.
Solen sprider sig över isen på Göta Älv.
Låten som spelades in i sorvrummet, var en kärleksförklaring till Yoko.
Ungefär som att  jag vet att det varit tufft, jag vet att jag varit en idiot men jag älskar fan dig och här är en låt om det.
Jag minns baksätet i Volvon, jag var sju år och farsan körde i ett paniskt tillstånd ner till Bengans som då låg i Majorna.
Kön som ringlade sig ut på gatan, alla var tysta och allvarliga.
Alla hade en skiva i händerna.
Double Fantasy.

“Woman please let me explain,
I never meant to cause you sorrow or pain,
So let me tell you again and again and again,
I love you”

Jag tänker att av alla tragiska öden man läst eller hört om så är  John Lennons död fortfarande än sådan där grej som berör mig.
Det är så jävla tragiskt.
Fortfarande. I december är det 30 år sedan.
När bussen svänger in på centralstationen har jag tårar i ögonen.
John Lennon kallades en flummare, hippie, junkie av sina antagonister.
Men fan vet om det inte var en av vår tids absolut största sanningssägare.
“Love is real, real is love,
Love is feeling, feeling love,
Love is wanting to be loved.”

Den som kallar det flum. Den som kallar det för hippiesnack. Den som dissar det.
Den personen bör ögonblickligen boka tid för terapi.
För den personen har problem.

Jag gick av på centralen, sneddade igenom Nordstan, tog mig bort till kontoret.
Och tänkte:
The best is yet to be.