Jag sitter i bilen och kliar mig i ögat.
Det skulle kunna vara så att det verkligen kliar, men det är nog tårar.
Jag har en kollega som äntligen krupit ur sitt musikaliska torn och smugit sig ner till min källarstudio.
Där har han under viss vånda börjat spela in låtar.
Låtar som är rätt lika det jag gör men samtidigt har helt egna liv och former.
Låtar som är helt briljanta.
(Nu får han säkert prestationsångest när han läser detta, och det ska han ha, gör man bra saker ska man alltid våndas lite över det.)

Nåväl, vi har jobbat några helger med formen på en av låtarna. En av de vackraste barndomsskildringarna jag hört.
Jag har delayat med mina gitarrer, vi försökte med trummor, en basjävel rörde bara till det och mandolinen funkade inte alls.
Så dubbade vi sången och gjorde några ytterst enkla stämmor och där var den.
Låten.
Jag sitter i bilen hem från mina föräldrar efter att ha lånat deras bil.
På min Ipod lyssnar jag på råmixen.
Det finns en nerv i det som jag själv önskar jag hade i många av mina låtar.
Det är helt lysande.
Jag var på fest igår.
Blev full och gapig som jag brukar. Kramade folk. Hälsade. Skålade. Tjoade och tjimmande.
Kom hem sent och har sedan suttit med min kollegas låt.
Och nu är jag trött. Vid Kvilletorget är det rött ljus.
Och jag stannar bilen.
Och den där jävla låten i lurarna.
Staden är kall som stål men vacker i månljuset.
Och jag ler.
Och gråter.