Jag minns att jag raglade ut från svartklubben laissez-fair.
Varenda helg.
Tog en taxi hem och bad chaffisen stanna lite när jag såg någon gå ensam.
Med tanke på att jag själv åtminstone alltid kände mig väldigt ensam, vevade jag ner rutan och frågade om personen i fråga skulle ha skjuts.
Oftast sprang de.
Till min mycket berusade förvåning.
Jag var ihop med en tjej som var snäll men allt var kaos och en dag när jag kom hem var lägenheten helt tom sånär som på mina instrument och jag bara ryckte på axlarna och somnade på en madrass i ett hörn.
Någongång, strax innan jag åkte till Norrland och hela världen förändrades, gick jag in i en studio hos en kille som hette Theo.
Jag spelade in 4 låtar.
Den stora saknanden, Törsten i våra sinnen, Hel plats och en till som jag inte ens minns idag.
Jag tappade mastern på flyget.
Det jag minns är att Theos syster vars namn jag nu glömt sjöng som en ängel på de där låtarna.
Det är till och med så att jag har för mig att det lät rätt bra om alltsammans. Jag kan ha fel.
Jag vet inte hur jag kom att tänka på allt det där nu.
Jag sitter vid köksbordet och skriver färdigt ett reportage.
Just nu lyssnar jag på Killers.
Det finns ingenting från min stockholmsperiod jag vill ha tillbaka.
Ingenting.
Jag minns bara att allt var skit.
Jag minns det där kollektivet vi spelade på under namnet “The Beppe Signoris” och hur gaget ändrades från pengar till det något oväntade valet av den spanska maträtten paella.

Snön vräker ner utanför.
Strange Way nu med All About Eve.
Någon stackare rastar en schäfer utanför.
Stackars hund.
Och hundägare.
Jag gillar att bli äldre.
För jag vill inte tillbaka till den jag var.
I synnerhet inte det mycket förvirrade 23-åringen som flyttade till Stockholm för att slå igenom men som hamnade i Kalix.
Han ska jag nu igen försöka förtränga.
Men han lär väl flyta upp framöver någon gång.
Lika oväntat som nu.