Min genialiske kollega som skriver musik som får en gråta, lutade sig igår tillbaka på sin stol.
- Jag vet inte om jag vill turnera och sådant där. Vad är det som är så kul med det egentligen?
Han såg på mig.
Vi är rätt olika han och jag.
Och jag förstår honom.
Att turnera behöver inte alls vara kul. Faktum är att det nio dagar av tio inte alls är roligt.
Jag minns Riksteater-turnén 2003 med poeten som då drack. Hur vi kom till Filipstad och var inbokade i en jävla hockeyhall.
Det var sålt 30 i förköp.
Poeten vägrade gå på.
-Jag tänker fan inte gå ut när det inte kommer något folk, de kan fan baja sig, sade han och drack päroncider.
Poeten drack mycket päroncider då.
Av arrangörerna hade vi fått två kartonger knäckebröd, som om de vetat att allting skulle bli fiasko hade vi fått kartongerna INNAN giget.
Så jag stod med två kartonger knäckebröd i famnen och såg på honom.
Vi hade åkte 30 mil i snöstorm. Han hade rapat, lyssnat på Floodland, raljerat och orerat över allt möjligt som doftade kultur i Sverige.
Jag hade inte ätit något.
- Jag tänker fan inte gå på, sa han igen.
Det brast för mig.
Knäckebröden föll ner på golvet.
- Gå upp för helvete på scen och gör ditt jävla jobb, sa jag och hötte med fingret.
Trumpen gick han upp och gjorde det.
Jag gick ut.
Vi bodde på en vägkrog.
Det luktade flott överallt och vägen gick rakt in i skogen.
På morgonen satte vi oss i bilen.
Jag minns inte vart vi åkte. Arvika, Hedemora, Falun, Åmål eller Sala.
Allting luktade avslagen päroncider.

Jag förstår min kollega när jag tänker på kvällen i Filipstad. Eller kvällen i Sundsvall eller den där katastrofmorgonen när jag var bakfull i Karlstad. Jag förstår honom när jag tänker på hur jag grät och längtade hem på ett hotellrum i Jönköping och hur jag fick panikångest i Hässleholm.
Men det behövs bara en minut.

En minut på Södra teatern i Stockholm, En minut i Karlstad, en minut i en lada i Österbymo.
Och ingenting av allt det där jobbiga spelar någon roll längre.

Det där tror inte riktigt min kollega på.

Än.