Jag minns en morgon i Luleå 1995.
Jag skulle ner till Göteborg och var nyförlovad och hade dagen innan gått en sådan romantisk tur genom ett sömnigt Luleå, hand i hand med min blivande fru och köpt två plattor.
Mike Scotts, Bring’em all in och Lloyd Coles Love story.
PÅ något sätt definerade de där plattorna vårt äktenskap, ibland när vi är i samma rum och någon låt från de där skivorna går på får vi båda något avlägset i blicken.
Så kommer det nog alltid vara.
Nåväl, farsan ringde och sa att de stängt flygplatsen och jag missade chansen att få se Mike Scott.
15 år sen drygt.
En mindre livstid.
Idag är jag skild, har två barn och ett gult hus.
Jag har ändrat på många saker som jag var och har varit.
Men vädret kan jag inte ändra på.
Det snöar.
Ett våldsamt snöoväder. Som gör alla planer och aktiviteter som inbegriper bil inställda härjar utanför rutan nu.
Precis som för 15 år sedan.
Då var jag nykär men i konflikt med Krånne, idag spelar han i källaren och är en av de bästa jag vet.
Och Lars som man träffade berusat är batterist i bandet.
När vi repade i torsdags var det sådär sprittande roligt.
Det känns som tiden aldrig tag slut, fastän man är 37.
Nya chanser, nya möjligheter kommer hela tiden.
Jag kanske har några rynkor i ögonvrån,  idag efter det att jag skottat, gick jag in och gjorde kaffe och slog på ipodden.
Like Lovers Do med Lloyd Cole.
Jag minns en snöstorm då och ser en snöstorm nu.
Jag saknar inget egentligen från det som har varit.
Jag har bara fina minnen.