Idag har jag lämnat det sista av ett stort, stort reportage jag gjort för Filter om bowling.
Det känns förbannat skönt.
Av två anledningar.
1.Storyn höll.
2. Det är över.
Jag har jobbat med det av och till sedan september förra året och att nu äntligen bli fri är sprudlande härligt. Samtidigt har jag träffat oerhört intressanta människor och lärt mig saker jag inte hade lärt mig annars. Kombinationen av det och det faktum att repet blev bra, sprider go känsla i magen.

Redigeraren lyssnade på Echo and the Bunnymen och ekonomiansvarige såg min Mission tröja och förbrödning uppstod. Jag berättade om wayne, mackan och förhoppningarna om en turné, vi drack kaffe och hade trevligt.
Jag sa adjö och köpte en kebabrulle på kungstorget.
Det känns som ett avslut.
Och en början.
Jag är rätt trött på jobbet som journalist. Om jag fick välja skulle jag bara göra långa Filter-jobb dagarna i ända.  Nu ser verkligheten inte riktigt ut så. Det finns en räddhågsenhet inom främst dagstidningsbranschen som sprids som ett virus och som rimmar illa med mina ambitioner.
Så jag är på väg bort. Mot vad vet jag inte egentligen, men kan jag kombinera skrivande, kreativt tänkande, men roliga personer och projekt så är det bra. Skriva långt och göra musik kan jag göra ändå.
Tänkte jag när jag stod där och åt en kebab.
Och sen slog det mig att jag ska på ett sådant nya tider möte om en kvart.
Och på Lördag spelar jag i Norrköping med förresten.
Då tar vintern slut.

Får man hoppas.