Det finns de som säger att musik ska vara roligt.
Att  musik inte ska ha något med politik att göra.
Jag beklagar dessa människor.

Musik SKA vara roligt.
Musik SKA inte ha något med politik att göra.
Men musik SKA också vara mörkt, farligt, hemskt.
Musik ska väcka känslor.
Och den bästa musiken är oftast politisk. Fråga Bob.
Den som inte fattar det är förmodligen mer fjättrad i sina egna fördomar än någonting annat.

Låt mig ta ett exempel.
Jag har farit runt med Opeln idag.
Köpte en kebabrulle i folie. Åt den hemma samtidigt som tv:N rullade. På BBC Knowledge visades en dokumentär om inspelningen av U2:s Joshua Tree.
Sista låten på plattan heter Mothers of the Disappeared och handlar om de mödrar som bildade en förening med samma namn för att de hade barn, syskon, makar som försvunnit i dödspatrullernas härjningar i El Salvador.
U2 spelar under en turne låten i Chile, samma dag som Pinochet väljs in i senaten.
För att protestera mot detta bjuder Bono upp den chilenska motsvarigheten.
En grupp mödrar som förlorat sina anhöriga under Pinochets diktatur.
Så börjar låten.
Och efter en stund består hela scenen av gummor i sjalett som håller ett foto på den de saknar i händerna.
50 000 inklusive bandet applåderar deras mod och strävan efter sanningen.
Det är ett starkt ögonblick i såväl bandets som rockens historia.
Här hemma muttrar politisk korrekta medelklassare om att de inte “gillar bandet för det är så mycket politik ibland”.
Jag älskar det.
Någon tycker någonting.
Någon sätter ned foten och säger:” Jag vill veta, Jag vill fan veta vad som hände med mitt barn”.
Hur kan man inte stödja någon som stödjer en sådan sak?