Det finns någonting rätt komiskt över dessa två herrar. Dessa två oerhörda begåvningar som faktiskt förändrat en hel del i det svenska kulturlandskapet.
Den ena går nu omkring som Baloo i ett kök tillsammans med ett italienskt buttergeni och lagar mat i bar överkropp. Det dricks och gnabbas och spränger egentligen alla gränser för vad ett matprogram ska vara.
Däremot gör Eldkvarn skiva på skiva och riskerar att komma in i den där harven där var tredje eller var femte platta verkligen brinner.
Hence the matprogram kanske, jag tycker hursomhelst det är bra.

Herr Lundell har gått helt motsatt väg. Han har blivit eremit. Går omkring och kollar fåglar på Österlen. Blir galen på stöket i staden, sätter sig i bilen och kör till Dolomiterna. Och sen tillbaks.
Ett matprogram med Lundell är….helt otänkbart.
” Jag lämnar den här planeten och ger mig ut på den definitiva lunchpromenaden” skriver han i nya boken.
Och det är faktiskt mästerligt.
Boken en Öppen vinter är det bästa Ulf gjort sedan Xavante. Det är en grym bok….som behandlar ämnet ensamhet på ett sätt jag inte läst på länge.
Hade varit ett kul matprogram om Plura haft Ulf som gäst.
Tagit emot den nyktre alkoholisten i Baloo-mage efter några glas, Ulf skruvar på sig olustigt i hallen men smyger in, nickar till Mauro och sätter sig sedan i ett hörn och säger inte ett ord.

Men han hade nog gillat maten.

Det är jag säker på.