Jag är just detta nu en kliché.
Jag sitter på ett berg vid en stuga med verandadörren öppen och Ligabues nya platta Arrividerci Mostro på hög volym som dönar ner över över. En gin och tonic. Tobak. Kortärmat, solglasögonen i pannan och runt om mig ligger korrmanuset mer eller mindre utstrött.
Jag har surfat och jag har rättat och korrat texten och är snart klar, nu sitter jag mest här och känner mig sådär hemskt melankoliskt romantisk jag tror bara man kan känna sig om man sitter ensam på ett berg.
Förra veckan spelade vi på Mitt Andra Hem, ett kul gig. Men mer ett gig för erfarenhet, kanske inte ett gig att minnas för evigt. Om någon månad spelar vi igen och sen ska jag turnera med Hussey och Marcus.

Herr Hussey mailade förut och jag svarade. Han verkar ha det rätt bra därnere i Brasilien, jag intervjuade Bill Drummond för ett tag sedan och förmedlade en hälsning från Wayne och Bill blev jätteglad och sa:
- Wayne är en lad. Jag vet att han retade många musikkännare som hatade honom. Mest för att han bakom allt smink, rök, och fåniga poser gjorde grymma poplåtar samtidigt som han var sådan där pub-lad som gillade att bli full.
Vi garvade .

Vi brukar skoja om de där överviktiga stollarna. Herr Lundell som sitter och surar nere i Skåne, Eldritch som är så hemstk sur och många andra som tar sig själva på kanske lite för stort allvar.
Och här sitter jag. Som en annan diktare vid ett hav och ska SKRIVA DEN STORA BOKEN…och inser att jag precis är lika överviktig.
Ligabue har en låt på nya skivan som heter den Tunna linjen.
I sanning.
linjen är tunn mellan geni och dårar, komedi, tragik och pretto, hat och kärlek och allt det där.

La Linea Sottile.

Nu skiter jag i detta och dricker upp.